Min bok

Jag skriver en bok om mig och min konstnärliga praktik både när det gäller mitt eget sjungande och min undervisning.
Den beräknas komma 2017.
Jag kommer att länka klingande exempel på vad som beskrivs i boken här när det är dags.
 
Ur inledningen på boken:

 

Sången ädla känslor föder

Möte mellan musikalisk och scenisk gestaltning

Jag vill berätta om vad som kan hända när musikalisk och scenisk gestaltning möts utan inbördes rangordning och när de två samarbetar, ger och tar från varandras olika kontext och tradition. Kanske är det i det mötet som de ädla känslorna föds?

Vad är det då för ädla känslor jag talar om och vad i själva sjungandet är det som föder dem?

Jag menar att de ädla känslor som nämns i det bevingade uttrycket är ett uttryck för en förhöjd livskänsla.

En livskänsla som känns i hela kroppen. En kroppens och sinnenas glädje som har med mitt öppna bröst, min emotionella och kroppsliga intelligens att göra. Jag vill undersöka om dessa ädla känslor kan vara av betydelse för den sceniska gestaltningen och jag gör det

med utgångspunkt från berättelser ur min egen praktik.



 

Att sjunga är en ursprunglig och djupt mänsklig drift.

Vi sjunger när vi vill lugna och trösta det lilla barnet.

Vi sjunger när vi utför ett tungt och monotont arbete som att plocka vindruvor, gräva diken eller lägga tågräls.

Vi sjunger när vi vill uttrycka vår stora tacksamhet för livet och för det som är större än vad vi förstår.

Vi sjunger när vi vill roa oss och vila från det dagliga slitet.

Alla dessa tillfällen är globala och helt oberoende av ras, religion, etnicitet men har en gemensam nämnare i att det är djupt mänskligt. En av de saker som förenar alla människor på vår jord.

Före medias ankomst var sången också en viktig del i kommunikationen, historieberättandet och det livsnödvändiga skvallret.

 

Vi säger ofta sång och musik och varför säger man så? Vad särskiljer sång från annat musikuttryck. Varför inte ”piano och musik” eller ”bas och musik”? Jag tror det beror på att det speciella med sång till skillnad från annat instrumentuttryck är just att det är text och musik i skön förening. 

Vad är det då som sker när text och musik arbetar tillsammans på ett sätt som kan beskrivas som infernaliskt, och som river ner alla motstånd, som Horace Engdahl så målande uttryckte det i TV-programmet Babel i Oktober 2014, där han syftade på Helen Sjöholms tolkning av hans text till Benny Anderssons musik.

Vad sker med det sceniska uttrycket när musikalisk och scenisk gestaltning får mötas på lika villkor?